Detta är en berättelse om en juldag, för länge sedan, när mormor var barn, d.v.s. någon gång på 50-talet. På den tiden var det alltid snö och kallt på julen.

Det hade, som sig bör, snöat hela julaftonen. Nu var det gnistrande kallt, och det såg ut att bli mer snö. Klockan var bara sju på morgonen och alla anständiga människor var i julottan. Två väl påbyltade tonårstjejer, stretade Roslagsgatan fram, på väg till stallet vid Roslagstull. Snön låg kvar på gatorna, för eftersom det var helg hade det inte blivit plogat, och inte särskilt många bilar hade varit ute.

- Tänk om det skulle gå att köra släde i stan? Tjejerna började göra upp planer för en slädtur på gatorna.

- Vi kunde kanske åka till något café och dricka varm choklad med vispgrädde?

Nåja, först måste hästarna skötas om. Vid Johannes folkskola anslöt två till tjejer, som kommit pulsande i snön genom Vanadislunden. Högst uppe på berget i Bellevueparken låg stallet. Det var mycket gammalt, (sedan drottning Kristinas tid) och omgärdat av ett plank med en port och en mindre dörr i. Förutom stallet fanns även ett vagnslider, en stor lada och en liten kolonistuga innanför planket. Stallet var delat i två avdelningar, varav den ena användes av en åkare som körde styckegods med sina två ardennerhästar. Den andra delen tillhörde det lilla häståkeriet Ponny-Reklam. Det var dit tjejerna var på väg. I ponnystallet fanns vid den här tiden fyra gotlandsruss, som användes för reklamkörning och andra uppdrag. I den första spiltan stod stallets stolthet, den mörkt isabellafärgade hingsten Bodick 98. I nästa spilta stod hans dotter (och fru) det något ljusare isabellafärgade stoet Bodil 425. Därefter gamla Laila 305, som var vit, och hennes dotter, den bruna Lailiana 635.

Tjejerna satte genast igång med morgonstöket. En fodrade hö, två gick och hämtade vatten vid pumpen, halvvägs ner i backen, och en gick in i stugan och värmde vatten till kraftfodret (som bestod av havre,kli, hackelse, melass och varmt vatten). Därefter hjälptes alla fyra åt att mocka, sopa stallgången och kratta utanför stalldörren. Renlighet var en dygd på den tiden. När allt var klart, och hästarna stod och mumsade på sin frukost, kunde tjejerna gå in i stugan för en fika bestående av Julmust och skinkmacka.

Nu skulle dagsplanen göras upp. Det fanns inga körningar inbokade, men hästarna måste hållas igång med motionsturer.

- Skulle vi våga oss på att köra släde med Lailiana? Hon är ju inte direkt någon säker enbetshäst!

- Men om någon rider med på Laila kanske det går bra.

- Sedan tar vi en tur med paret framför stora korgsläden, då får vi plats allihop.

OK, dagsplanen var gjord, och nu skulle allt förberedas. Först skulle alla hästarna ryktas och gödselfläckar på de ljusa hästarna tvättas bort, ev. med väteperoxid. Selar och slädar skulle dammas av.

Eftersom stallet var litet och lågt i tak, måste all rykt ske utomhus. Därför fanns uppbindningsringar utanför stallet. Stövet stod som moln kring ponnyer och flickor. Det här var tjejer som verkligen kunde rykta, och snart kunde fyra blankryktade russ återvända in i stallet. Hästarna fick en varsin hötuss till lunch, och flickorna kunde gå hem till sina familjer och äta jullunch. Deras familjer hade för länge sedan vant sig vid att döttrarna besökte hemmet endast för att äta och sova.

Redan ett par timmar senare var tjejerna tillbaka i stallet och i full gång med att slå i brodd i hästskorna. Jodå, man slog i brodden. Broddarna såg ut som stora söm, med en vass kant, men slets ut ganska fort och måste då bytas ut. Snart var det dags att spänna Lailiana för kappsläden. Som väntat hade hon svårt att stå stilla, men förspänd blev hon. Portarna öppnades och det bar iväg. När man kommit runt stallknuten, upptäckte den unga ponnyn att hon inte kunde se sin mamma. Hon blev orolig och tog ett skutt åt sidan och hamnade i snövallen, med snö upp till buken. Där stod hon ett ögonblick och såg förvånad ut, varefter hon tog ett nytt skutt tillbaka ner på vägen. Då välte släden. De båda passagerarna rullade ur, men kusken, som suttit bak på hundsvotten, släppte inte taget om tömmarna, utan släpades med liggande på mage. Efter att ha rusat iväg ett tjugotal meter stannade Lailiana, då ryttaren på Laila hunnit ifatt. Visst var tjejerna lite skärrade när de åter tog plats i släden, men på tonåringars vis förträngde de snabbt incidenten, och kunde se det komiska i det inträffade, varför slädturen blev ett enda långt frittrande. Det fick bli en kort tur ner till Stallmästargården och tillbaka, för sedan skulle man ut på en riktig långtur med paret.

Nu gick färden Roslagsvägen fram i raskt trav. Hästarna hade varsin bjällerkrans, men eftersom de travade i takt, lät det som om det bara var en häst. På den tiden sade lagen att man måste ha bjällror på hästarna när det var vinterväglag. Vid Albano svängde ekipaget in mot Lilljansskogen. Förbi kolonistugeområdet, och in i skogen. Vid Ugglevikskällan gjorde man halt. Hästarna fick pusta ut en stund medan tjejerna drack vatten ur källan. Nu började det skymma, och de första snöflingorna singlade ner. Facklorna plockades fram och tändes, och färden fortsatte upp mot Stadion. Flickorna kände sig upprymda, och sjöng för full hals, Bjällerklang och andra passande låtar. Vid Stadion bestämde de sig för att ändå försöka köra genom stan hem. Det låg tillräckligt mycket snö på gatorna, och föret höll. Nu var det inte så långt kvar hem, men det kulle ju vara gott med choklad med vispgrädde. De hade tur... på Odengatan var ett café helgöppet. Hästarna fick bindslen omkring benen och fårskinnsfällarna över ryggen och lämnades utanför caféet. Flickorna fick ett fönsterbord, så att de kunde hålla ett öga på hästarna. Äntligen kunde de med välbehag sörpla i sig sin choklad. Utanför föll snön allt ymnigare, och allt fler människor stannade för att titta på hästarna, för även om "avhästningen" av Sverige vid denna tid ännu inte var total, så var det ändå ganska ovanligt med häst och släde på stadsgatorna. För ovanlighetens skull körde de i skritt hela Roslagsgatan fram, för att sedan släppa hästarna i galopp uppför backen till stallet. Detta för att hästarna skulle orka dra släden uppför den branta backen.
Med stelfrusna fingrar spändes hästarna ifrån och ställdes in i sina spiltor. Släden drogs in i ladan, och flickorna satte igång med kvällsstöket. Ingen hade tid att tänka på sitt eget välbefinnande, nu var det bara hästarnas väl och ve det gällde.

När klockan började närma sig åtta, kunde fyra mycket trötta tonåringar säga god natt till fyra mycket nöjda russ, släcka i stallet och traska hem genom vinternatten, för att lyssna på något trevligt familjeprogram på radion. Detta utspelade sig nämligen på den tiden då vanligt folk inte hade TV.