Hingstpremiering

Denna händelse utspelar sig på den gamla ( goda?) tiden, då staten ansvarade för besiktningen av landets alla avelshingstar, och denna besiktning kallades "Hingstpremiering". Förrättningen ägde alltid rum i början av mars, och var därmed ett säkert vårtecken. I vårt distrikt hölls alltid hingstpremieringen på Solvalla, och hingstar av alla premieringsbara raser bedömdes av samma nämnd.

I början av 60-talet hade man bestämt att russhingstar skulle få premieras även på fastlandet. Tidigare hade de bara kunnat premieras på Gotland och på fastlandet endast tilldelats "tillstånd" men inte värdebokstäver. Bodick 98, som redan på Gotland var B-premierad, skulle nu in för höjning till AB. Detta kunde han få tack vare god förärvning, han hade ju sonen Gullding 108 och ett flertal stambokförda ston. Vid samma tillfälle skulle vi visa en fyraåring, som hette Lill-Prinsen.

Hingstpremieringen var en stor händelse. Vi hade förberett oss väl. Hästarna var extra välryktade, och Bodicks kritvita man och svans var schamponerad och torkad med hjälp av en elektrisk hårfön (som var trasig och gav oss stötar). Även vi tonårstjejer hade lagt ner mycket möda på vårt utseende. Visst fanns det redan på den tiden ett "ridmode", men vi tillhörde inte riktigt den samhällsklass, som kunde klä sig enligt detta mode. Själv hade jag förhandlat mig till ett par ljusa ridbyxor, som jag bara fick använda i skolan och vid högtidliga tillfällen, som t.ex hingstpremiering. Vit skjorta och mörkblå clubjacka (en kavaj med blanka knappar), kompletterade utrustningen. Och så var det det där med huvudbonad..., vanligtvis bar man en chick schalett knuten under hakan, detta även vid ridning. Visst fanns det s.k störtkrukor, som skulle skydda huvudet om man ramlade av, men dessa "hjälmar" bestod av formpressad papp klädd med sammet. En sådan hjälm var naturligtvis drömmen, inte bara för att det trots allt var ett litet skydd, utan framför allt att den var SNYGG. Nu var det så lyckligt att vi stalltjejer fått en störtkruka tillsammans, d.v.s vi fick turas om att använda den. Just den här dagen var det min kompis Berits tur att ha krukan. Vi hade haft vilda diskusioner om detta, då jag ansåg att det var bättre att jag hade den då jag skulle visa Lill-Prinsen, som hellre gick på två ben än på fyra. Berit framhärdade i att det faktiskt var hennes tur, och det hela slutade med att jag fick ha blå schalett med vita prickar.

Vi gav oss iväg tidigt på morgonen, med Bodick framför lilla blå droskan och Lill-Prinsen på släp efter. Med bil känns väl inte sträckan Roslagstull - Solvalla så lång, men med häst och vagn är den ganska dryg. I vanlig ordning körde vi hela sträckan i trav (det var ju så trist att skritta) och en och annan Sundbybergsbo gnuggade sig yrvaket i ögonen när vi klapprade fram på gatorna. Väl framme på Solvalla fick vi låna en varsin box till hästarna, och kunde själva gå och titta på de stora hingstarna. Imponerande stora ardenner, gracila fullblod, heta travare och även några vanliga halvblod. När så alla viktiga och riktiga hingstar var klara blev det äntligen ponnyernas tur. Först de icke godkända. Lill-Prinsen skötte sig förhållandevis bra och sprang lydigt vid min sida, men vad hjälpte det? Nämnden tyckte inte att han räckte till, så det blev tummen ner. Det var bara att traska tillbaka till stallet. Komna halva vägen, tyckte Lill-Prinsen att han varit väluppfostrad tillräckligt länge, och reste sig käpprätt, varefter han placerade båda framhovarna i skallen på mig... ja, något som skyddade huvudet hade jag ju inte. Jag fick honom snart på andra tankar och vi fortsatte mot stallet, då någon som sett det hela kom fram till mig och påpekade att det sprutade blod ur min skalle. Hjälpsamma stalldrängar tog hand om Lill-Prinsen, och en snäll farbror hjälpte mig att få stopp på blodflödet och ett plåster på knoppen. Min schalett var nu blå med röda prickar. När Berit kom tillbaka med sin nu AB-premierade Bodick, hade hon fått höra vad som hänt mig, och var mycket ångerfull. Hon erbjöd mig nu att få ha hjälmen, vilket jag stolt avböjde, med motiveringen att nu behövde jag den inte längre.

Huruvida denna smäll i skallen givit mig några men för livet, är omöjligt att säga, men kanske hade jag varit fullt normal idag om detta inte hänt.

Agneta Hecht

 

Lill-Prinsen

e Tjelvar 135 u. Svarta Sessan 632

 

 

Bodick 98 och Berit

Tidsenligt klädd med vinterluva