Måste vi utrota russet ? Det här med eksemproblemen bara ökar. Något svar på frågan Varför, har vi inte fått. Vad skall vi då göra? Om vi tror på ärftlighetsteorin, måste vi sluta avla på individer som lider av eksem. Detta är tyvärr inte tillräckligt, efter som anlaget ju kan ligga längre bak i stammen. Alltså måste vi sluta avla på individer som har förfäder som haft eksem. Inte ens detta är tillräckligt, utan vi får nog avstå från individer som lämnat eksemavkommor, eller har släktingar som lämnat eksemavkommor. Övriga kan vi avla på, men var hittar vi dem? Risken är då stor att vi snart drabbas av en inavelsdepression. Vi kan inte, som på 50-talet ta in nytt blod från någon annan ras, eftersom inga raser är helt fria från eksem. Om vi inte bryr oss om ärftligheten, utan fortsätter att avla på individer, som vi vet har eksem någonstans i stammen, vad händer då? Kommer då till slut alla russ att utveckla eksem? Vem vill ha sådana hästar? Miljön har tydligen stor betydelse för utvecklande av eksem. Som vi kunde läsa i Johannas artikel mådde hennes häst bättre när hon vistades i en "sämre" miljö. Nära en trafikerad väg, och utan skog. Skall vi kanske flytta in till städerna och släppa våra russ på bete i parkerna? Det vore i och för sig ett trevligt inslag i stadsmiljön, men kanske inte så trevligt för våra hästar. Kanske vi skulle placera våra hagar utefter motorvägarna? Möjligen skulle vi få mindre problem med eksem, men antagligen skulle andra problem uppstå i stället. Ja, hur man än vänder sig så har man ändan bak. I väntan på att forskarna skall lösa problemen, måste vi ju ändå göra något för våra "drabbade", och det enda jag kan komma på är att behandla med till buds stående medel. Säkert är att alla individer kan drabbas, och det är inte "skamligt" att få en eksemhäst. Leta inte efter eksemhästar, för att dra slutsatser om deras härstamning, det kan bli så fel, och en massa dumma rykten sprids. Jag vet att "den enda sanna glädjen är skadeglädjen", men tänk på att ALLA kan drabbas och det kan vara Du nästa gång. Agneta Hecht