Gamla minnen

På Mälar-Russ årsmöte 2002 berättade Beje och jag lite gamla minnen från vår och ponnysportens barndom. Allt minns man inte och allt ryms ju inte heller under en eftermiddag. Vi berättade bl.a. om vår barndoms stall i Bellevueparken vid Roslagstull i Stockholm.

Stallet inrymde på den tiden (50-60-talet) en firma som hette Ponny-Reklam/Ponnyexpressen, och som i sin verksamhet använde ponnyer, vanligtvis russ. Namnet Ponnyexpressen hade nog tillkommit på 30-40-talet, då man körde Budkörningar. Efter kriget (2:a världskriget) blev det vanligare med reklam för olika saker, och då fick Ponnyreklam sin storhetstid. Firman ägdes av en f.d. målarmästare, Frasse Bolin. En man, som av många ansågs som lite speciell, men som för oss "stallungar", kom att betyda väldigt mycket. Av honom lärde vi oss massor av nyttiga saker. Bl.a. att köra häst, och att alltid först tänka på hästen och sedan på oss själva. Vi lärde oss hur selar och vagnar fungerade och hur man reparerade dem. Frasse älskade djur, och djuren älskade honom. Det var inte ovanligt att en häst kunde busa och vara oregerlig med oss ungar, men när Frasse tog hästen var den lugn som en filbunke.

Bodick och Bodil

Innan jag började i stallet 1955, hade jag varit en hästtokig unge, som bara "lekte häst" och drömde om att få sköta en häst. Drömhästen var naturligtvis en vild hingst, men när man väl träffade "den vilda hingsten" Bodick, var man inte så kaxig längre. Nu var ju inte Bodick så "vild" av sig, men en viss respekt hade man ju ändå, så jag föredrog den snälla, men envisa Bodil. Frasse hade året innan köpt Bodick och Bodil från Gotland för en summa som på den tiden översteg en halv årslön för en arbetare. Isabellfärgen började bli på modet, och utan tvekan var det ett vackert par, som passade bra att köra reklam med.

Bodil och jag kom att bli jättebra kompisar. Mot mig var hon alltid snäll och lydig, och gjorde det mesta jag bad henne om. Vi lekte mycket och tränade cirkuskonster

 Tyvärr fick vi i början inte köra henne i enbet, för hon hade bara blivit inkörd i par, och var inte så dragvillig, utan maskade ofta om man inte höll efter henne. I par med Bodick, som var hennes far, gick hon fint, men att köra henne i par med dottern Bolivia (Betty 581) var inte lika enkelt.

Under en reklamkörning en luciadag hade vi stannat på Kungsgatan utanför ett café. Vi satte fast bindslen runt benen på Bodil och Bolivia, hängde fodertornistrarna på huvudena på dem och gick in för att beställa kaffe. Vi tog ett fönsterbord där vi kunde hålla uppsikt över hästarna och satt och njöt av vårt varma kaffe, då vi till vår fasa får se ekipaget ge sig iväg hoppande jämfota. Vad vi då gjorde oss skyldiga till har senare fått ett eget namn, nämligen "springnota", för sprang det gjorde vi, och hann också ikapp hästarna innan någon katastrof hände, men notan blev nog aldrig betald, trots att servitrisen förföljde oss en bit.

Vi var ju mycket irreterade över att vi inte fick köra enbet med Bodil, och så småningom började vi i smyg köra in henne, utan att Frasse visste om det. Hon var egentligen inte svår att köra, men när det blev tungt stannade hon och krävde att jag steg ur vagnen och kom fram till henne, då gick hon snällt vidare, annars backade hon till vagnen välte. Vi körde alltid med tvåaxlad vagn eftersom det var det enda som fanns. Efter mycket tjat från oss ungar, byggde Frasse till slut en liten kärra, som blev något mellanting mellan sulky och rockard, vi var överlyckliga, för nu kunde vi köra fortare. Bodil var en mycket snabb travare, med ett utmärkt travsteg, men det fanns aldrig tid att åka på travtävling med henne. Däremot startade hon några gången i galopp på Ulriksdal, dock ej med mig i sadeln.

Som ridhäst var Bodil mycket bekväm. Hon rörde sig snabbt och vägvinnande, utan att man skumpade på hennes rygg. Det var omöjligt att lära sig rida lätt, för man visste inte när man skulle resa sig. (Jag kan fortfarande inte, och det är Bodils fel) På den här bilden är det min systerdotter Fia, som rider Bodil.

Nu skulle man nog säga att vi var för stora för att rida russ, men på den tiden bekymrade det inte varken oss eller hästarna.

Här rider jag Laila 305 på Gärdet 1960. Visst var jag stor, men hon bar mig villigt över stock och sten, och då var hon ändå 22 år (jag var 15 år).

Här är min kompis Berit och jag ute på en vårlig ridtur på Djurgården 1960. Jag rider Guldfux (Buster SPR 96 e. Bodick u. Akja) och Berit rider Bodick. Sååå stora ser vi väl inte ut?

Ja, det här kan ju bli hur långt som helst, men det får nog räcka för den här gången. Kanske berättar jag mer minnen i ett annat nummer av Skogsbaggen, så... på återseende

@gge